Jag fotograferar för att fånga människors uttryck och under mina år som aktiv fotograf har jag byggt upp en intuitiv känsla för det rätta ögonblicket. 

 

Hur började jag fotografera?

En av de första bilderna jag tog var när min mamma red genom ett vattenhinder under en fälttävlan i Leksand. Bilden sitter fortfarande inramad på väggen i en rejäl förstoring som mäter nästan en meter på bredden. Jag förstod det inte då, men tydligen hade jag fångat hästens ben i exakt rätt ögonblick och vattnet stänkte från hovarna som trycktes genom vattenytan. 

Bilden togs för runt 20 år sedan på en redan då gammal Nikon FE med ett 50 mm objektiv. Exakt hur gammal jag var när bilden togs vet jag inte och det skulle dröja fram till gymnasiet innan mitt intresse för fotografi tog fart på allvar. 

Innan dess hann jag lära mig rida på min eget Gotlandsruss, Wilhelmina, tävla i salongsgevärsskytte med hyfsad framgång under den korta tid jag faktiskt tävlade, börja träna Aikido, flytta ett par gånger innan jag tillslut hamnade i Gävle och det var dags att välja kurser till egna valet under gymnasiets första år. Jag valde Fotografi A följt av Fotografi B. 

Vi fick varsin Pentaxkamera och Tri-X film från en 30 meters rulle vår fotolärare rullade upp åt oss. Hon fick alltid skriva antalet bilder på en liten tejpbit eftersom kassetterna var helt omärkta. Under denna tid fick jag chans att ta alla bilder nya fotografer alltid verkar ta. Bilder på katter, prylar i hemmet, naturbilder och några vänner som fick stå ut med att vara modeller. Eftersom kameran var helt manuell tvingades vi att lära oss hur bländare, slutare och fokus fungerar. Något som är enormt viktigt för att förstå grunderna inom fotografering.

Samtidigt som vi lärde oss fotografera, framkallade vi vår egen film och spenderade mycket tid i skenet från de oranga lamporna i mörkrummet. Efter kurserna var slut förhandlade jag till mig möjligheten att utnyttja mörkrummen efter skoltid. Det gick så långt att jag, förutom att med fingret kunna känna när vattnet var 20°C i princip exakt från vattenkranen, kombinerade mitt intresse för kemi med fotograferande genom att blanda mina egna framkallningsvätskor efter den nu framlidne Barry Thorntons tvåbads-recept.

Även om jag inte saknar den konstanta lukten av ättika från stoppbadet kan jag ibland sakna den enormt häftiga synen av att se sina egna bilder träda fram ur ett helt vitt fotopapper i framkallningsbadet.